Fram tills dess lär det bli ett vansinnigt debatterande i tv4 nyhetsmorgon med en massa "eööm, eeum, lixom, lixom, eeuööm" pauser från panelen.
Och kanske, KANSKE, det sägs något vettigt och då menar jag inte regeringsnivå utan då menar jag soffpotatis-framför-tv:n-nivå:n som börjar processera aktiviteter i hjärnan som är belägna utanför den vanliga sektorn.
För vad vet vi egentligen om vårt land och dess invånare, hur mycket vill vi egentligen veta?
Kan vi hantera den kulturella informationen som vi ibland kan känna fullständigt överglänser vårt sätt att fira midsommar om vi tillät den.
Är det kanske bekvämast att sitta och kläcka ur sig "ja men sjunger man nationalsången så blir man ju kallad för rasist!" De enda enstaka gånger som jag har blivit kallad rasist har det alltid varit en blond och blåögd svensk-producerad SVENSK som har gjort detta. Och de rakryggade "nationalisterna" (läs Nationalism ursprungligen från latinets nascor - jag är född) som jag känner kommer ursprungligen inte härifrån (för nej så inskränkt kan man inte vara för att känna sig stolt över ett land). Jag är född och därmed stolt över den värld där jag lever.
Har vi så dåligt samvete, eller är vi för bekväma? Varifrån kommer den där känslan att man inte riktigt vågar, eller vågar - men inte riiiiiiktigt fullt ut när man har magkänslan att nu gäller det!
Kan vi hantera den kulturella informationen som vi ibland kan känna fullständigt överglänser vårt sätt att fira midsommar om vi tillät den.
Är det kanske bekvämast att sitta och kläcka ur sig "ja men sjunger man nationalsången så blir man ju kallad för rasist!" De enda enstaka gånger som jag har blivit kallad rasist har det alltid varit en blond och blåögd svensk-producerad SVENSK som har gjort detta. Och de rakryggade "nationalisterna" (läs Nationalism ursprungligen från latinets nascor - jag är född) som jag känner kommer ursprungligen inte härifrån (för nej så inskränkt kan man inte vara för att känna sig stolt över ett land). Jag är född och därmed stolt över den värld där jag lever.
Har vi så dåligt samvete, eller är vi för bekväma? Varifrån kommer den där känslan att man inte riktigt vågar, eller vågar - men inte riiiiiiktigt fullt ut när man har magkänslan att nu gäller det!
Visst, thailandsemester i all ära, vi blir irriterade på den där kvinnan som tjänar 5 kronor per dag när hon kommer förbi för 111:e gången och frågar om man vill ha en fotmassage i 30 plusgrader, men på hemmaplan så kan vi tränga oss före andra svenskar i kön, fräsa åt pensionären och bli rent ut sagt otrevliga och bryska, men är det en utlänning GUD FÖRBJUDE att vi tar diskussionen, då är det bättre att sitta i enrum och diskussionsöva om kulturella skillnader.
Världen Sverige kan inte vara så här komplicerad, det är enkelt och underbart att bo här till att börja med, en stark och stabil grund för Mig och från den grunden kan Jag hjälpa andra.
En del har benämnt att de bor i sina egna områden, är inskränkta utlänningar som inte "kan kulturen", men det är väl för fasen vi som inte kan "kulturen"? När bodde du senast utomlands och anammade en annan kultur, bosatte dig där och arbetade, levde och provade att passa in och lära dig ett främmande språk (inte engelska alltså), nej det vill du inte, du vill åka utomlands och komma hem igen.
Som uppvuxen till viss del i ett muslimskt land (jag är jättesvensk som säkert ursprungligen kom från Finland för 200 år sedan) så måste jag säga att jag finner den här lättare rädslan lite svår att hantera. Jag vet inte vad jag ska göra av den...
I Saudi gick det ett larm på skolan att vi skulle gömma Bibeln, inga kortlekar med svenska flaggan på, ingen kyrka och så vidare, dessa minnen få kan jag återberätta på 5 sekunder, men fråga om de 12 åren som vi bodde där totalt och jag får säga upp mig och ägna resten åt mitt liv för att återberätta hur obeskrivbart fantastiskt det var, speciellt kulturen.
Jag tycker inte mycket för religion som förtrycker, men det är fortfarande en eller flera människor bakom en religion som påtvingar detta, vilken religion det sedan är spelar ganska liten roll, och inte minst för oss här i Sverige där vi har en ganska god och mättande portion av Frihet.
Nu kommer SD in i riksdagen, vår portion av trygghet känns inte lika mättande, vi ifrågasätter, diskuterar, frågar, undrar, och söker svar vilket är underbart att se... men ska det inte alltid vara så?
Vad behövs för att en människa ska kunna se vad som är betydelsefullt?
Jag vill då inte sudda ut kontrasterna mellan våra kulturella skillnader, fy fasen vad tråkigt... då räcker det ju inte att åka in till centrala staden eller ut på landet för att bli alldeles hänförd över hur annorlunda världen ser ut även om den är 10, 100, 1000 meter eller hela ljusår utanför "ditt hem".
"We humans have existed in our present form for about a hundred thousand years. I believe that if during this time the human mind had been primarily controlled by anger and hatred, our overall population would have decreased. But today, despite all our wars, we find that the human population is greater than ever. This clearly indicates to me that love and compassion predominate in the world. And this is why unpleasant events are "news"; compassionate activities are so much a part of daily life that they are taken for granted and , therefore, largely ignored." - Dalai Lama
Världen Sverige kan inte vara så här komplicerad, det är enkelt och underbart att bo här till att börja med, en stark och stabil grund för Mig och från den grunden kan Jag hjälpa andra.
En del har benämnt att de bor i sina egna områden, är inskränkta utlänningar som inte "kan kulturen", men det är väl för fasen vi som inte kan "kulturen"? När bodde du senast utomlands och anammade en annan kultur, bosatte dig där och arbetade, levde och provade att passa in och lära dig ett främmande språk (inte engelska alltså), nej det vill du inte, du vill åka utomlands och komma hem igen.
Som uppvuxen till viss del i ett muslimskt land (jag är jättesvensk som säkert ursprungligen kom från Finland för 200 år sedan) så måste jag säga att jag finner den här lättare rädslan lite svår att hantera. Jag vet inte vad jag ska göra av den...
I Saudi gick det ett larm på skolan att vi skulle gömma Bibeln, inga kortlekar med svenska flaggan på, ingen kyrka och så vidare, dessa minnen få kan jag återberätta på 5 sekunder, men fråga om de 12 åren som vi bodde där totalt och jag får säga upp mig och ägna resten åt mitt liv för att återberätta hur obeskrivbart fantastiskt det var, speciellt kulturen.
Jag tycker inte mycket för religion som förtrycker, men det är fortfarande en eller flera människor bakom en religion som påtvingar detta, vilken religion det sedan är spelar ganska liten roll, och inte minst för oss här i Sverige där vi har en ganska god och mättande portion av Frihet.
Nu kommer SD in i riksdagen, vår portion av trygghet känns inte lika mättande, vi ifrågasätter, diskuterar, frågar, undrar, och söker svar vilket är underbart att se... men ska det inte alltid vara så?
Vad behövs för att en människa ska kunna se vad som är betydelsefullt?
Jag vill då inte sudda ut kontrasterna mellan våra kulturella skillnader, fy fasen vad tråkigt... då räcker det ju inte att åka in till centrala staden eller ut på landet för att bli alldeles hänförd över hur annorlunda världen ser ut även om den är 10, 100, 1000 meter eller hela ljusår utanför "ditt hem".
"We humans have existed in our present form for about a hundred thousand years. I believe that if during this time the human mind had been primarily controlled by anger and hatred, our overall population would have decreased. But today, despite all our wars, we find that the human population is greater than ever. This clearly indicates to me that love and compassion predominate in the world. And this is why unpleasant events are "news"; compassionate activities are so much a part of daily life that they are taken for granted and , therefore, largely ignored." - Dalai Lama
