"Alla är så innerst inne"

En helt underbar helg med min bror och Sanna, fick till och med fira deras födelsedagar, alltid lika mysigt att hälsa på!
Så glad i sinnet log jag bara lite åt SJs meddelande om att tåget inte går klockan 16:56 som utlovat utan istället 17:05 (inget att hetsa upp sig över som sagt), inte heller när man meddelar att tåget går 17:15 bryr jag mig.
Inte heller när tåget väl kommer och det står "Från Karlstad till Oslo" på skylten, som de ändrar om till "Tåg mot Stockholm" 20 sekunder innan jag kastar in mig på tåget och dörrarna slår igen och tåget rullar iväg.
Väl inne i tåget så får jag en sittplats som jag bokat i förväg för jag vill gärna sitta ned och hamnar vid en kvinna och hennes lille son.
I högtalarna får vi höra att vi ska åka tåg till en obyggd, byta till buss och sedan till tåg igen till Stockholm, det är helt ok, även fast man inte får veta något om vart man ska eller hur lång tid det kommer att ta.
Väl framme så hjälper jag henne med väskan som hon har och stegar iväg mot bussarna.
Det kommer tre bussar, så köbildningen upplöses snabbt till framträngsel och hon blir nästan omkullknuffad.
Vi väntar kvar då det ska komma fler ersättningsbussar.
Efter ca 40 minuters bussande så kommer vi fram till en trappa med 9 plan, och en hiss som inte fungerar, så vi bär barnvagn och väskor uppför trapporna.
Det står även två tåg på perrongen så vi "hoppas" att vi hoppar på rätt tåg, och visst det gör vi, men sittplats? Nej! Så man får sitta i slussen mellan dörrarna där det vrålar ganska högt från dörrarna, men tillslut får hon en sittplats och jag sätter mig på golvet i slussen.
När det är 30 minuter kvar får även jag en sittplats... istället för att springa och tränga mig in i tåg och bussar så hjälper jag hellre till.
Hon sa till mig att "det är ovanligt med sådana som dig", varpå jag svarar "Alla är så innerst inne".

För hur handlingsförlamad en del må verka ibland, och hur irriterad och uppretad man än blir på människor så kan jag inte sluta tro på att vi är goda innerst inne.
Visst fan är det svårt att komma ihåg det, men jag tycker att man kan föregå med gott exempel för den lilla goda gärning som man gör sprider sig vidare.
Så många fel och brister som man själv har haft eller har, så kan man försöka att ge sig f*n på att man ska bli bättre även om det är lätt att glömma bort.

Man får det man förtjänar, både på gott och ont, så varför inte ge sig själv det man förtjänar att somna med ett leende på läpparna över att man har gjort en liten god gärning varje dag.

Så blöt om arlset och allmänt kall i märgen satt jag och log i trappan på SJs tåg och lyssnade på Sam Cooke: